Ja. Efter att nu ha ägnat dryga tre veckor åt att vara ifred från alla jag lämnat kvar i Stockholm och på andra orter är det kanske dags att ta bladet från munnen. Det första jag borde göra är kanske att för säkerhets skull påpeka att jag numera bor i Sundsvall. Tror inte att det är alla som riktigt fått kläm på detta ännu och några flyttkort har jag ju inte direkt skickat. Nåväl, här bor jag nu i alla fall, mellan två skogsklädda berg vid Selångeråns strand. Nej, det gör jag inte alls, jag bor i Sundsvalls vad jag förstår enda riktiga hood Nacksta, ett område som onekligen förser en Fiskis-kille med hemkänsla. Mittuniversitetet ligger en kvarts promenad bort och vill man ner på stan så tar det väl ungefär en halvtimme. Jag har inlett hittills föga framgångsrika försök att hitta en begagnad cykel då en sådan skulle göra stor nytta.
Lägenheten delar jag med Ali, en dataingenjörstudent från Teheran, vilket innebär att jag får träna min milt uttryckt rostiga persiska på daglig basis. Detta, samt det faktum att lägenheten är utrustad med badkar, gör mitt hem till en jäkla vinstlott. Skulle väl förövrigt tro att detta är det enda livstecken som läckt ut hittills, att det minsann gick att bli nybadad och slapp i Sundvall också :-)
Kursen verkar lovande. Kopiöst mycket litteratur och uppgifter, men högst stimulerande. Som gammal statsvetare är man ju också tacksam över att få läsa på sitt eget modersmål. Vad det sociala anbelangar kan jag nog nöja mig med att säga att redan dag två bjöd på öl med kursare på en Sundsvallspub. Bra för vem som helst. Och för undertecknad, som i perioder förhåller sig till det sociala som kameler tll vatten så var det liksom...ja. Oväntat bra kanske.
Min kamera är trasig och försvunnen så andelen bilder på denna blogg lär bli tämligen begränsat. Vad själva skrivandet anbelangar får det också vara bra nu, så snart jag lagt in det obligatoriska beklagandet av valresultatet. Ack, mitt arma fosterland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar