En början och ett slut

Det är inte utan ett visst vemod jag fattar tangentbordet här i mitt till hälften nerpackade rum på Nackstavägen, ganska nyss uppstigen ur det bad som torde bli det sista jag avnjuter här i Sundsvall för en tid. Imorgon ska jag packa ännu mer, och därtill städa ur rummet och så mycket som möjligt av kvarten. På söndag bär det av mot Östersund med flyttbilen, sedan tillbaka till Sundvall för att lämna igen nämnda fortskaffningsmedel och sedan (förhoppningsvis hinna med tåget till Stockholm. Vad ska jag dit och göra då? Jo, jag ska gå en kurs på två dagar i hur man arbetar på Sveriges radio, tillsammans med övriga praktikanter runt om i riket. Däribland Jonas från min klass, vilket känns tryggt. Sedan åker jag upp till fjällen igen och då börjar det på riktigt. De första två veckorna kommer det dock att vara mer introduktion så det dröjer lite innan det riktigt riktiga börjar.

Just nu två känslor. Dels nervositet för att allt ska klaffa med flytten. Det ska packas, städas, besiktigas (av någon annan), godkännas (av densamma), fås plats i flyttbilen, köras till Jämtland, köras tillbaka från Jämtland och hinnas med ett tåg. Hur jag än gör lyckas jag på något vis alltid flytta under bråska. Men nå, det brukar lösa sig. jag har ju flyttat några gånger i livet. Jag vet hur man gör.

Den andra känslan? Tja, sedan vår sista föreläsning i onsdags (som gick under namnet Kick off) får jag nog lov att säga vemod. Kursarna har vederbörligen hejdåats med utekväll både tisdag och onsdag och igår blev det bio med Per (Svinalängorna, för den som önskar ett utmärkt bidrag till genren socialporr). Ändå känns det konstigt att det bara ska ta slut.

Ja...nä, men alltså...det har varit bra det här. Att göra någonting tillsammans med andra, någonting som tar upp all ens tid och kraft, som känns stimulerande och meningsfullt. Gemenskapen och det. Jag hade nog längtat. Hoppas bara att det blir lika bra i Östersund.

Brytningstid it is, och den väcker som alltid en konstig färgpalett av känslor. Inte svårt att bryta upp och smita vidare, bara att få med sig allt i flykten. Exakt vad jag ska göra med den här bloggen vet jag inte. Tror inte att jag kasserar den ännu på ett tag. Jag ska ju bara till ett annat svallande sund (inte för att Sundsvall etymologiskt har ett skvatt med svall att göra men i alla fall).

Har en ny romanidé. Kom på den i badet före jul redan men tror faktiskt att den kan växa till något. Om inte annat till en lämplig kvällssyssla i Jämtland. Fascinerande hur saker kommer tillbaka till en. Har även skrivit färdigt min nya låt så när som på namnet, och kan avslöja att den flitigt parafraserar allt från Stagnelius till Per Nilsson. Skulle gärna spela den för bandkamraterna först, vid tillfälle.

Det är väl dags att avsluta nu tror jag. Imorgon packning och städning som sagt. Vad kan man förresten göra för att visa solidaritet med egyptierna? Sätta på sig en vit kesp kanske?

3650

Visor svarta och röda med Cornelis på LP. Och minnen.

Det svallar i Östersund

Nej, det gör det inte alls, ty Storsjön är täckt av is och snö. Jag vet för jag har varit där idag. Vet ni vad jag också vet? Jag vet att jag ska praktisera i ett vackert designat radiohus, mycket nordiskt med träpaneler och stora fönster. Jag vet också att jag ska äta, vila och leva i ett rum som kanske har fjällutsikt och i alla fall ligger ungefär så mitt i Östersund som det överhuvudtaget går att komma. Kontrakt är inte skrivet än, absolut säkerhet existerar bara i matematiken men jag har fått ett ja...och ibland är sådana märkligt betryggande. Det är ett musikaliskt kollektiv, fick jag veta, och anmodades att spela en sång på stående fot. Det blev "Vidare", passande nog, för snart ska jag vidare. Och aningen om ännu ett förestående uppbrott blandar glädjen med vemod som akvarellfärger. Sundsvall har varit snällt mot mig och detta skall icke glömmas.

Så har man plötsligt praktik och boende ordnat. Återstår en tenta här på MIUN, samt flyttpackning och dito städning. Bävar inte tillnärmelsevis lika mycket över det förra som det senare. Har visserligen gjort det många gånger nu (flyttat alltså), men jobbigt är det. Det gör mig lite nervös att allting har ordnat sig så bra (ta i trä). Hallå liksom, vad ska gå åt helvete och när ska det gå åt helvete egentligen? Så här enkelt får det väl inte vara? Eller får det kanske det, ibland?

Dagens stora tack går till min kursare Per som på eget initiativ lånade ut sin bil till mig. På så vis kunde jag trotsa så väl dåligt väder som dåligt väglag och obefintlig kollektivtrafik till min jämtländska dagsutflykt. Jag hann inte se så mycket av själva staden den här gången, det fanns att göra ändå, men gatorna var trånga och fina, torget enormt och Frösön blottade sitt vita slalombröst i skymningen.

Östersund byggdes för att göra slut på de sluga jämtarnas gränshandel med Norge. Det var sent på 1700-talet och Sverige hade just i storebroderlig avundsjuka slitit åt sig det fjällbeprydda landskapet från Norge (eller Danmark, hur man nu ser på det). Inte skulle Sverige då tillåta några dialektbabblande hobbymejerister att lura staten på några riksdaler inte. Så bud utgick från Stockholm om att en stad skulle byggas vid Östersundet mellan Frösön och fastlandet, en utpost för kungariket på nyligen erövrad mark. I detta fall tämligen öde mark, mittemot en urgammal kulturbyggd på andra sidan vattnet. Svårt är det, att föreställa sig att denna småskaliga urbanitet har en sådan historia.

I veckan ska jag skicka ett vykort.

365 del två

Har legat i min säng och tittat på Morden i Midsummer. Jag tänkte faktiskt inte ens på det. Se rompen las copas de la madrugada.

Ska bara

Så har åter Sundsvall slutit mig i sin trygga famn mellan södra och norra berget i en omfamning som förvisso inte kommer att bli särskilt långvarig. Om mindre än en månad ska jag flytta och vet ännu inte vart, men ett visst landskap västerut, känt för sina getostar och en tramsig separatiströrelse, har idag fått mail med praktikansökan. Det vill säga, radion i detta landskap. Vi får väl se hur det går, men det vore onekligen intressant att återse det igen. Första gången jag var där var jag liten, liten, knappast mer än fem år och vi var där på skidsemester några sportlov. Fotoalbum och brorsans gamla händelseböcker har hjälpt mig att minnas så till den milda grad att jag inte riktigt vet vad som är minnen längre. Andra gången var på klassresa med plugget i sexan. Jag hade blivit rädd för fjällen då, men övervann min rädsla under ett alldeles perfekt lagom äventyr genom dimmorna på kalfjället. Där nedanför fanns gröna dalar, en bäck att äta matsäck vid och solen i ryggen plötsligt. En liten, liten fjällämmel stod bredvid min gummistövel. Sedan vandrade vi hem till stugan, dansade till Guns'n'Roses och drack läsk. Tredje gången var sportlovet i åttan och då var allt...ja, annorlunda. Jag åkte slalom och hatade snowboardåkare. Och hatade Millencollin för att de hade en video om snowboardåkare som trakaserade slalomåkare :-) "Move your car", hette låten.

Men allstå, det här var ju inte alls vad jag skulle skriva egentligen. Jag skulle ju skriva om det jag skrev igår på bussen i den falska förhoppningen att ha erövrat det trådlösa nätverkets triumf. Först lyckades jag faktiskt ansluta datorn till bussnätverket och även slå på Stefan Sundström på Spotify (vilket var en skön omväxling till den David Allan Coe-skiva som jag lyssnat på 4546464 gånger redan vid det här laget). Medan jag lyssnade började jag skriva blogg och sedan försvann kontakten med internet någonstans i höjd med Gävle. Inte mycket annat att göra än att trycka på PUBLICERA INLÄGG och se allt gå åt helvete.

Vad jag hade skrivit var att det blev två fina julveckor. Jag hann med både familjen, vännerna, bandyn, bandet, bebbarna och jag vet inte allt. Dessutom hann jag med att åka ut till Tensta och skratta gott med Kalle och våra kära tanter, med den skärva av strupen som ännu andas 2003. Jag tackar alla som varit med nu i jul, för maten och ölen och spriten och julkapparna och cigarrerna och julgodiset och rappakaljan och husrummet och kaffet och luftsängen och brödet och kramarna och kalkonen och vinet och filmerna och telefonintervjun och rödbetssalladen med fetaost och snöflingorna och det andra.

Vad jag däremot inte hann med så mycket var att plugga och det får jag äta upp nu. Detta inlägg har en rubrik som skvallrar om att jag i sanning borde göra något annat just nu än att blogga, men lik förbannat gör det sistnämnda. Har visserligen gnott på från åtta till fem idag, medan journaliststudenterna stadigt blev fler och fler i J-huset. Ännu har jag bara sett ett par kursare men de lär bli fler och fler. Vi har nämligen ganska mycket att göra nu, grävuppgiften och tentan och så sista redigeringsuppgiften. Så januari lär inte rusa mindre långsamt än augusti, september, november och december gjorde. Skillnaden är bara att när januari tar slut så tar även Sundsvall slut för min del.

Good night and god jul

Jaha då ligger jag här på luftsängen hemma hos storebror i Vasastan och försöker balansera laptopen på magen medan jag förser mina kära läsare med lite mer av mitt privatliv. Tidigare nämnda storebror har för övrigt fortsatt sin tekniska hjälpinsats genom att rensa bort en massa skit från datorn idag, varför den nu går mycket fortare och jag dessutom slipper klicka bort en massa meningslösa dialogrutor som tidigare kom farande så fort jag slog på den. Storebror påstår att jag vid något tillfälle måste ha sagt ja till dessa rutor och deras intrång i datorn och det har han förmodligen alldeles rätt i även om jag inte kan påminna mig om när det skulle ha varit.

Medan storebror var sysselsatt med denna ädla verksamhet tog jag själv Saltsjöbanan ut till barndomens för tillfället snöiga ängder i Fisksätra där jag hälsade på mina gamla vänner Calle och Einar. Plus diverse föräldrar, flickvänner och en liten grabb på inte ens ett år. Mycket barn blir det visst i jul. Får väl sammantaget säga att det blev god social utdelning på ett ganska kort Fiskisbesök. Rönnowarna bjöd på kaffe och Widgrenarna på glögg, min barndoms gator på minnen från både avlägset och nära förflutet. Sedan tog jag Saltsjöbanan igen, denna gång till Järla och kalkonmiddag med kusinerna. Nu känner jag faktiskt att det ska bli ganska skönt att inte göra så mycket alls i morgon, i alla fall inte förrän till kvällen. Det har varit rätt mycket nu på sistone.

Dagens skryt är att jag just såg på statistiken att mitt senaste inlägg hade visats 30 gånger och jag numera har inte mindre än fyra följare. Wow :-) Snart ikapp Blondin-Bella. Och Alex Schulman. Och Haveristrasisten Göran i Västergötland. Dessutom fick jag faktiskt beröm idag från två kamrater angående bloggen. Det var rätt välkommet då jag tvivlat en del på meningen i att prångla ut dessa bitvis hårt kodade budskap till offentligheten. Kollade häromdagen i min gamla helgondagbok som jag laddat ner i ett worddokument här på datorn. Det var en milt uttryckt självutlämnande publikation, som dock skilde sig från denna så tillvida att den bara nådde ut till ett fåtal.

Här kan jag väl möjligen sträcka mig till att berätta att jag nu ämnar borsta tänderna och sedan återvända hit till luftsängen för att läsa lite julklappsbok och sedan sova. Men ni får ha det så bra alla femton läsare.

Last Christmas

Har just återkommit till Stockholm efter en snabbvisit till Fôrshaga och familjeöverhuvudet. Efter söndagens bussresa ner från Sundsvall, måndagens dito till Wermland och dagens återresa till Stockholm får jag väl tillstå att det är ganska skönt att jag inte ska åka buss igen på ett tag nu. Fôrshaga var kallt som själva fan, mormodern tyckte om potatiskorven som vi lagade åt henne och när kvällen kom gick vi ut på de folktomma gatorna, jag och min bror. Efter ett tag hittade vi Pizzeria Dallas där vi tog en hamburgare och en öl. På storbilds-tv:n rullade Colin Nutleys "Black Jack". Sedan gick vi hem till gästrummet och sov förvånansvärt djupt och gott medan snön och tystnaden ruvade utanför.

Färden gick först med Värmlands lokaltrafik längs en djupfryst Klarälv och chauffören spelade radio. "Last Christmas I gave you my heart...", lät det medan vinterskogen sprang förbi. Sedan busstationen där jag först återfick mobilen som jag, med sedvanlig dumhet, slarvat bort på bussen dit och Swebus personal i sin godhet tagit rätt på. Så steg vi på bussen som varit borta i Oslo och drog mot Stockholm. Satt näst längst fram och såg bussen äta mörk motorväg, hann ner i sömnen och vända innan vi stannade till i Karlskoga. Sedan Bright Eyes i riktning mot Örebro, och this is not the first day of my life. Däremot var det Simon som hjälpte mig att ladda över den skivan innan jag skulle till Värmland förra julen. Road of Joy heter den va?

Två intensiva dagar väntar på mig. Känns inte riktigt som att det är julafton på fredag men så är det ju. Kommer finnas här i Stockholm ett tag nu; när året blivit nytt ska jag nyktra till och sedan åka norrut igen. Har för avsikt att äta en del doppigrytan samt vårda sociala kontakter innan dess.

Sista helgen i Sundsvall blev fin. Lustigt nog höjdes fredagsglasen på samma pub som var den första jag besökte när jag flyttade dit i höstas. Terminen gick fort, fort. Nu vräkte snön från himlen, den låg i blöta sjok på min "speciella" mössa när jag halkade hem till Nacksta. Ett paket kaffe tack, du nattöppna Statoil-mack, och en vaggvisa i mobilen som kontrast till väckarklockan. Och allt annat.