Så har åter Sundsvall slutit mig i sin trygga famn mellan södra och norra berget i en omfamning som förvisso inte kommer att bli särskilt långvarig. Om mindre än en månad ska jag flytta och vet ännu inte vart, men ett visst landskap västerut, känt för sina getostar och en tramsig separatiströrelse, har idag fått mail med praktikansökan. Det vill säga, radion i detta landskap. Vi får väl se hur det går, men det vore onekligen intressant att återse det igen. Första gången jag var där var jag liten, liten, knappast mer än fem år och vi var där på skidsemester några sportlov. Fotoalbum och brorsans gamla händelseböcker har hjälpt mig att minnas så till den milda grad att jag inte riktigt vet vad som är minnen längre. Andra gången var på klassresa med plugget i sexan. Jag hade blivit rädd för fjällen då, men övervann min rädsla under ett alldeles perfekt lagom äventyr genom dimmorna på kalfjället. Där nedanför fanns gröna dalar, en bäck att äta matsäck vid och solen i ryggen plötsligt. En liten, liten fjällämmel stod bredvid min gummistövel. Sedan vandrade vi hem till stugan, dansade till Guns'n'Roses och drack läsk. Tredje gången var sportlovet i åttan och då var allt...ja, annorlunda. Jag åkte slalom och hatade snowboardåkare. Och hatade Millencollin för att de hade en video om snowboardåkare som trakaserade slalomåkare :-) "Move your car", hette låten.
Men allstå, det här var ju inte alls vad jag skulle skriva egentligen. Jag skulle ju skriva om det jag skrev igår på bussen i den falska förhoppningen att ha erövrat det trådlösa nätverkets triumf. Först lyckades jag faktiskt ansluta datorn till bussnätverket och även slå på Stefan Sundström på Spotify (vilket var en skön omväxling till den David Allan Coe-skiva som jag lyssnat på 4546464 gånger redan vid det här laget). Medan jag lyssnade började jag skriva blogg och sedan försvann kontakten med internet någonstans i höjd med Gävle. Inte mycket annat att göra än att trycka på PUBLICERA INLÄGG och se allt gå åt helvete.
Vad jag hade skrivit var att det blev två fina julveckor. Jag hann med både familjen, vännerna, bandyn, bandet, bebbarna och jag vet inte allt. Dessutom hann jag med att åka ut till Tensta och skratta gott med Kalle och våra kära tanter, med den skärva av strupen som ännu andas 2003. Jag tackar alla som varit med nu i jul, för maten och ölen och spriten och julkapparna och cigarrerna och julgodiset och rappakaljan och husrummet och kaffet och luftsängen och brödet och kramarna och kalkonen och vinet och filmerna och telefonintervjun och rödbetssalladen med fetaost och snöflingorna och det andra.
Vad jag däremot inte hann med så mycket var att plugga och det får jag äta upp nu. Detta inlägg har en rubrik som skvallrar om att jag i sanning borde göra något annat just nu än att blogga, men lik förbannat gör det sistnämnda. Har visserligen gnott på från åtta till fem idag, medan journaliststudenterna stadigt blev fler och fler i J-huset. Ännu har jag bara sett ett par kursare men de lär bli fler och fler. Vi har nämligen ganska mycket att göra nu, grävuppgiften och tentan och så sista redigeringsuppgiften. Så januari lär inte rusa mindre långsamt än augusti, september, november och december gjorde. Skillnaden är bara att när januari tar slut så tar även Sundsvall slut för min del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar