Har just kommit tillbaka från uni och en krävande men rolig fotoövning. I går fick vi i uppgift att göra ett bildreportage om fyra bilder somtillsammans skulle berätta en historia. Vi hade denna förmiddag på oss och om det inte vore för gårdagens redigeringskurs som tog hela kvällen så kanske även denna tid gått att uppbringa. Får väl därmed tillstå att det var med viss oro jag steg upp i morse för att inleda jobbet, utan en aning om vad jag skulle hitta på. Jag promenerade i snålblåsten in mot stenstaden och träffade två unga herrar som var i full färd med att rensa löv. I brist på bättre motiv tog jag någrabilder på herrarna och fortsatte sedan in mot staden medan jag konstaterade att det här sög ju rätt ordentligt.
Till slut bestämde jag mig för att gå till kåren och kanske hitta nån curator eller nåt som man kunde fota när hon vänder på papper, eller åtminstone få lite förståelse. Vid huset mittemot satt en man och rökte och Jag tänkte att va fan. Så jag inledde ett samtal med honom och det gjorde jag jävligt rätt i. Han öppnade nämligen portarna till en hemlig sagogrotta bakom vindlande gångar, lite som kaninen i Alice i Underlandet. Mer tänker jag inte berätta, för då kanske nån annan snor min story. Här finns guld, så mycket kan jag avslöja.
Efteråt var jag så exalterad att jag fick damp. Ganska långt ifrån den stringenta image som förmedlades av en klasskamrat i gårdagens övning i bildporträtt. Men det var väl ändå bara en tidsfråga innan alla skulle få veta hur tramsig jag är egentligen.
Den iranska författaren Jalal Al-e Ahmad skrev om "gharbzadegi", det vill säga att vara "drabbad av väst". Det är jag också, på ett annat sätt. Jag har lite svårt att sluta titta åt väster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar