lördag 27 november 2010

Chimay

Sitter med ett glas blå Chimay och rundar av denna kalla lördag. Har just varit på bio och sett Cornelis. Ja, den var bra. I biografiska filmer tror jag att den för filmkonsten alltid så viktiga illusionen blir än mer avgörande. Och Amir Chamdin lyckades, bland annat genom en smart användning av mediet, i alla fall lura mig att en ljusröstad norrman var Cornelis Vreeswijk. Filmen såg jag för en biobiljett som jag fått av Lärarjouren för att jag "är en klippa".

Gårdagen blev tenta och ölbryggning. Därefter bastu med några grabbar i klassen och sedan utgång till nåt ställe här i staden vars namn jag nu glömt bort. Memento kanske? I så fall blir det ju extra komiskt om jag glömt bort det. Demento kanske, för den som tagit några öl för mycket.

Dagen blev en långpromenad uppför elljusspåret, runt Sidsjön och in på skogsvägarna upp mot Södra berget. Sedan ner igen och hem. Dagens lärdom är nog att det är dags att skrota alla estetiska hänsyn och investera i en mössa, då jag var helt snurrig i huvudet när jag kom hem. Sitter nu och myser i min gamla blå fliströja, en trotjänare som sett åtskilliga scoutäventyr och nu åter kommit till heders. Med en pälsmössa på huvudet också kan jag kanske kvala in som välintegrerad invandrare i Västernorrland. Dä ä köng!

Imorgon, eller idag egentligen, blir det adventsfika med stora delar av klassen och andra som jag lärt känna här i stan. Får försöka komma upp i rimlig tid så jag hinner baka lussekatter, köpa ljus och värma glögg. Ali har frågat intresserat om det sötade och kryddade vinet som vi tydligen dricker här i Sverige. Liksom om ölet jag brygger med mera. Vet inte om jag är en god ambassadör för mitt arma fosterland, kanske ska det i framtiden skvallras på tehusen i Persien om de underliga svenskarna som brygger öl och hänger korv i garderoben. På tal om ölet kan tilläggas att jag hällde i kopiösa mängder humle då det kom i kottar och jag var lite osäker på doseringen. Det som nu står och bubblar ute i städskåpet är i alla fall med all sannolikhet bittrare än Fred Åkerström.

Nå, det har varit lite av en mellandag, den första på länge utan några plikter. En bröddeg hann jag med att sätta och den har fått jäsa i lugn och ro under dagen. Får dock vänta med att baka ut den till imorgon då frånvaron av rågmjöl i skafferiet inte medger något annat. Tänkte att jag skulle göra en riktigt stor sats den här gången, brödet tar evigheter att baka men däremot inga som helst evigheter att käka upp. Tidsbristen under de senaste veckorna har ju annars tvingat mig att äta köpebröd och det är min själ inte roligt. Ät inte baka sitt eget bröd är att dö en smula. En brödsmula.

Så var det det där som jag inte skulle prata mer om. Just dagar som dessa gör att jag gärna skulle göra det ändå. Jag brukar älska den här tiden på året, längta efter julen som ett litet barn. Det är blandade känslor nu. Får väl se det som KBT, att systematiskt arbeta in en ny erfarenhet. Om bara inte den gamla erfarenheten varit så fin. Ett trauma hade ju på ett sätt varit enklare att hantera.

Jaha, det här blev säkert längre än ni orkade läsa. Chimayen är för länge sedan uppdrucken och själv funderar jag över om man skulle komplettera med ett glas whisky. Ska som sagt träffa kontaktnätet imorgon. Det har slutat snöa där ute.

Ta hand om er.

tisdag 23 november 2010

Håcke bööh?

Nå, som ni har märkt har jag återlämnat skolans lånekamera och med tanke på hur länge jag överskred lånetiden är det väl tveksamt om jag någonsin kommer att få igen den. Vad jag vill ha sagt med detta är att de roliga bilderna på ostar, korvar med mera förmodligen är ett minne blott. Tills jag skaffar mig en egen kamera förstås, viket väl lär hända i detta livet. Har man väl vant sig vid tekniska prylar är de svåra att undvara. Det trodde jag nog aldrig att jag skulle skriva, men så är det.

Så, vad händer? På fredag har vi tenta, och jag väntar fortfarande på att få två av kursböckerna levererade. En smula komiskt, men med tanke på att vi inte har något annat än redigeringen nu imorgon så ser det ut att lösa sig. Jag är också klar med redigeringsuppgifterna, även om den jag gjorde själv väl kanske inte är det vackraste världen skådat. Sen när vi är klara med tentan har vi faktiskt, hör och häpna, en helt ledig helg innan nästa moment drar igång på måndagen. Tänkte fira med att brygga lite öl nu på fredag. Det var länge sen, och med en så stor och bra lägenhet kommer det att bli ett rent nöje. Någon som har kamera (det var värst vad snabbt vi kom in på det igen) får hemskt gärna hjälpa till med lite dokumentering för bloggen.

På tal om den kan jag skryta 440 sidvisningar den senaste månaden (eller något sånt). He he, undrar hur många Blondin-Bella har? Eller den surdegsbakande cykelhjälmspappan i Vasastan. Eller den "sanningssägande" rättshaveristen. Tyvärr är det tydligen fortfarande någon konstig funktion som spökar i kommentarsfältet och försvårar kommentarer, vilket ju är tråkigt. För mig.

Annars kan jag nämna att det är jävligt mycket snö just nu här i Sundsvall. För säkerhets skull fylls det även på med jämna mellanrum. Efter besöket i Östergötland och Stockholm får jag väl dock säga att detta är att föredra. Klara kalla dagar, ofta vindstilla, snö istället för slask. När jag ändå är inne på helgens resa söderut ska jag passa på att ge en eloge till bror och hans bättre hälft i Bagarmossen på vars soffa jag sov djupt och länge natten mellan lördag och söndag.

Jag är i sanning ingen Hafez. Men fortsätter ändock mina trevande försök till persisk poesi.

با انگشتم
یک جمله ای سه تا حرف
دوست ات دارم" توی برف"
نوشتم

باران
اطلاعیه را پاک کرد
تا زمان فصل سرد
تا زمستان

fredag 19 november 2010

Columbi ägg

Morgonen började klockan 04.00 när klockan ringde och jag steg upp efter väldigt lite sömn för att hoppa på tåget mot Linköping. Där trodde jag att jag skulle få sova lite mer men tyvärr hamnade jag i kupén bredvid ett grabbgäng i trettioplusåldern som skulle åka ut på resa. Jag vet verkligen inte vad det är som får män i grupp att tro att högljudda samtal, skrattsalvor och alkoholförtäring klockan halv sex på morgonen skulle vara ett acceptabelt beteende.

Nåväl, fram till Linköping kom jag, slog ihjäl några trötta timmar och begav mig sedan till Corren för praktikintervju. Ska väl inte säga för mycket om den (eller om något annat heller, för det orkar jag inte) men det ser lovande ut. De skulle höra av sig i nästa vecka med besked, tydligen är det en göteborgerska också som aspirerar på platsen.

Nu sitter jag i bröderna Columbus kök i Norrköping och väntar på att herr Looström ska dyka upp. Känns nästan lite nostalgiskt att kinesa, särskilt när det är svinkallt ute och man är så trött att man håller på att somna hela tiden. Fattas bara en konstant pågående eller avtagande berusning så är vi tillbaka i 2007 igen. Vidriga tider.

Annat är det nu. Ja, det vågar jag säga faktiskt. Staden, kursen, klasskamraterna, en utvald skara andra människor runtomkring (ni vet vilka ni är) Det har varit intensiva veckor, men nu ska det nog bli lite lugnare.

En annan sak. Jag har inte haft tid att tänka på det nu under övningen. Detta tillfälle utnyttjade jag till att bränna en bro. Jag tror att det var det enda rätta. Men dörren kommer alltid att vara öppen. Frågan måste måste dock hädanefter betraktas som nedlagd och avslutad. Jag ska inte prata mer om det.

Imorgon åker jag nog upp till Stockholm en skvätt och sedan hem igen på söndag. Till Sundsvall. Den som vill träffas vet var jag finns.

torsdag 11 november 2010

Den långa färden till Sollefteå


Klockan fyra på morgonen ringde väckarklockan, jag steg upp och noterade att kolmörkret utanför hade fått konkurrens av utlovat snötäcke. Lägg till isande vindar och ett oplogat Sundsvall så har ni min väg ner till busstationen i ett nötskal. Därifrån tog jag bussen mot Härnösand med avgångstid 05.15. Medan vi i sakta mak rullade över Birsta och Timrå förundrades jag över att vi faktiskt höll tiden och konstaterade att jag tagit rätt beslut som valt den aldrig så söliga regionaltrafiken framför att själv köra bil en morgon som denna. Väl framme i Härnösand bytte jag till väntande buss mot Sollefteå, kröp ihop under rocken och lät ett vindpinat, mörkt och snöigt Ångermanland passera revy. Därtill bland annat Bollstabruk, där bussen stannade precis utanför Ytterlännässkolan. "Hej, Mats Jonsson, tänkte jag".

Väl framme i Sollefteå vid åttasnåret var det bara att börja leta efter Hallstaberget. Detta var i sig inte särskilt svårt, då berget med sin spöklika hoppbacke var synligt från hela staden, gråvädret till trots. Betydligt svårare var det att hitta vägen upp, och när detta väl var gjort gällde det att knata alla kilometrarna uppför den slingrande serpentinvägen och därvidlag undra om det ändå inte varit smartare att riskera livet medelst bilism. På vägen upp blev jag omkörd av en bil rån Tidningen Ångermanland och tänkte att va faan då.

Nå, inne på Best Western Hotel på bergets topp träffade jag ett stort gäng poliser som hade kurs i att leta reda på försvunna människor. Det var för deras skull jag kommit till Sollefteå och de sa en massa bra saker. Då jag såklart inte har nån sån där WiFi på datorn fick jag låna en burk på hotellet och skicka iväg en kortis för Svallets webbsida. Svallet är vår övningstidning som skulle gå i tryck samma kväll. Sedan pratade jag en stund till med poliserna, tackade för mig och traskade ner igen från berget (lättare den här gången). Väl nere hörde Erik av sig och frågade hur det gick med artikeln. Jag svarade att jag måste hitta ett internet för att få iväg den. Dessförinnan var jag dessutom tvungen att göra något åt mina alarmerande låga blodsocker- och koffeinnivåer, på en kombinerad kinarestaurang och pizzeria (?) nere på stan. När detta var gjort begav jag mig till Sollefteås bibliotek, fick låna en dator och skrev artikeln som ett mail. Tyvärr fick inte bilderna komma med, för det fanns ingen kortläsare, berättade bibliotekarien Jonas.

På bussen tillbaka mot Härnösand satt jag med laptoppen i knäet och skrev på reportaget om Maitraiders, allt medan Johnny Cash brummmade i I-poden. En viss känsla av stress spred sig när vi närmade oss Doris Dahlins hemtrakter och bussen mot Sundsvall. Där hemma på redaktionen väntade nämligen redigering, reportageskrivande och deadline klockan 23. Så ringde Erik och berättade att reportaget fick gå i nästa tidning istället, vilket enbart kändes som en befrielse. Hem till Sundsvall och redigera med andra ord.

Så blev det. I J-husets datasal satt en glad och stressad redaktion och väntade på sin "länsreporter". Där väntade även två skrattande lärare som redan tagit del av bergsbestigningen i Sollefteå. Kvälllen fortsatte i ett alltmer uppstressat tempo alltsom elvaslaget närmade sig och jag redigerade ihop min sida med tilltagande svårigheter att fixera blicken. Vid tio i elva fick vi respit på en halvtimme på grund av tekniska problem och ta mig tusan om inte alla 28 sidorna satt spikade på väggen vid vid 23.30. När vi sedan klev ut i vinternatten kändes det som nyårsafton. Klockan 00.05, snö och kyla och ja...vi gjorde det!

Några öl på Daltons, ögon som påminde om vad som återstår av Aralsjön, kramar och hemgång till Nacksta. När jag sedan la huvudet på kudden hade jag varit vaken i 22 och en halv timme.

Men jag hade inte velat missa något. En bra artikel blev det, och en bra tidning.

söndag 7 november 2010

Inget helgande av vilodagen här inte


Til höger ser ni osten, efter en dryg veckas lagring. Sägas bör att jag sedan i torsdags för en ojämn kamp mot mögelsporerna och även en mindre angenäm arom av blöt handduk som smugit sig in i osten. Börjar hysa välgrundade tvivel om att denna ost någonsin kommer att ätas upp av någon, men kanske ändå kan tjäna som testobjekt för framtida ystande. Igår baddade jag den med whisky, bland annat för att råda bot på mögelangreppen men måste nog säga att det börjar kännas tveksamt. Det är rätt jobbigt att varje dag leta reda på nya rena tygstycken att slå in osten i. Hur länge måste man hålla på med det egentligen?

För att nu tala om något som definitivt går bättre kan jag berätta att jag smakade på salamin igår och den var redan, efter att ha hängt i endast fem dygn, alldeles utmärkt. Skulle tro att jag tar rätt på de båda korvarna nu och lägger dem i skafferiet eller nåt. Som ni ser lever jag fortfarande, vilket om inte annat tyder på att köttet torkat som det ska och inte blivit dåligt. Här får ni se hur salamin ser ut.

Jag har även beställt ölingredienser över nätet och igår var jag till Ica och hämtade paketet. 2kg pale ale-malt, en påse vakuumförpackade East Kent Golding-kottar och en påse London Ale-jäst. Av den sistnämnda påsen att döma har jäsningsprocessen redan satt igång (en stöt under transporten antagligen), vilket innebär att jag måste brygga ganska snart. Eller göra en förkultur. vilket dock inte påstås vara nödvändigt för så små satser. Vi får väl se hur det blir.

Annars är det mest redaktionsövning som gäller just nu. Jag battlar vidare med för mig svårbegripliga datorprogram och försöker få till mina artiklar. Imorgon kommer jag ha en intensiv reportage- och recensionsdag, som förhoppningsvis ska ge god utdelning i vår lilla tidning. Ännu kämpar jag med att få upp mina artiklar i webbavdelningen och är i detta ungefär lika självständig som ett skolbarn som sitter och räcker upp handen hela tiden. Nå, nu har jag tagit en bloggpaus i och för sig.

onsdag 3 november 2010

Regn över Sundsvall



Vädret har i och för sig inte särskilt mycket att göra med det jag ska skriva. Det viktigaste att rapportera idag är att salamikorvarna som jag hängde upp på tork i förrgår redan ser riktigt fina ut och sprider en trevlig, inte genomträngande, salamidoft. Där finns alltså ännu en sak som talar för att inte ha dem på tork så länge som jag hade sist. När jag gjorde korv i somras var jag lite orolig för att den skulle bli dålig, och lät den därför hänga i två veckor med resultatet att den färdiga produkten gick att bryta av som en träpinne. Ett annat sätt att motverka detta är förstås att ha i mer späck i korven, vilket ni också ser att jag försökt med. Osten fick sitt dagliga handduksbyte igår, den krymper stadigt i storlek och har börjat kännas lite gummiaktig i konsistensen. Med insaltningen har den också börjat lukta lite mer ostigt. Ett problem i sammanhanget är att jag nu har slut på rena handdukar, men det går ju att köpa. Det är för övrigt intressant att se hur de gått från att vara helt genomdränkta till bara fuktiga av vassle. Jag satte ostmassan i fredags vilket innebär att mejeriprodukterna varit i rumstemperatur nästan en vecka nu. Hoppas innerligt att det ska vara för sent för mögel, men det kan man ju inte veta. Lägger upp en bild på osten igen när den utvecklats tillräckligt för att det ska vara kul att titta på.

Jaha, det verkar som om det här har blivit en matblogg. Det var väl inte riktigt meningen kanske. Vad finns då att berätta som inte har med mat att göra? Kanske att jag tillbringat två dagar med att må illa av träningsvärk? Så var det i alla fall, jag var nästan redo att gå hem och lägga mig igår förmiddags, men sen började jag massera mig istället. Efter en föga njutbar gitarrkonsert för senor och muskelvävnad började livsandarna återvända så pass att jag orkade skriva en artikel och sen gå hem och lägga mig i badet. Efter en god natts sömn känns det klart bättre idag. Har inget hört om praktiken ännu.

Nå, här kommer dagens rubai:

در شن ساحل چیزی نوشتی
شاید یک جمله بود یا حرف "زندگی"
موج دریا آمد، شن ساحل را پاک کرد
ای، نور من در جای دیگر میسوزی