Den långa färden till Sollefteå

Klockan fyra på morgonen ringde väckarklockan, jag steg upp och noterade att kolmörkret utanför hade fått konkurrens av utlovat snötäcke. Lägg till isande vindar och ett oplogat Sundsvall så har ni min väg ner till busstationen i ett nötskal. Därifrån tog jag bussen mot Härnösand med avgångstid 05.15. Medan vi i sakta mak rullade över Birsta och Timrå förundrades jag över att vi faktiskt höll tiden och konstaterade att jag tagit rätt beslut som valt den aldrig så söliga regionaltrafiken framför att själv köra bil en morgon som denna. Väl framme i Härnösand bytte jag till väntande buss mot Sollefteå, kröp ihop under rocken och lät ett vindpinat, mörkt och snöigt Ångermanland passera revy. Därtill bland annat Bollstabruk, där bussen stannade precis utanför Ytterlännässkolan. "Hej, Mats Jonsson, tänkte jag".

Väl framme i Sollefteå vid åttasnåret var det bara att börja leta efter Hallstaberget. Detta var i sig inte särskilt svårt, då berget med sin spöklika hoppbacke var synligt från hela staden, gråvädret till trots. Betydligt svårare var det att hitta vägen upp, och när detta väl var gjort gällde det att knata alla kilometrarna uppför den slingrande serpentinvägen och därvidlag undra om det ändå inte varit smartare att riskera livet medelst bilism. På vägen upp blev jag omkörd av en bil rån Tidningen Ångermanland och tänkte att va faan då.

Nå, inne på Best Western Hotel på bergets topp träffade jag ett stort gäng poliser som hade kurs i att leta reda på försvunna människor. Det var för deras skull jag kommit till Sollefteå och de sa en massa bra saker. Då jag såklart inte har nån sån där WiFi på datorn fick jag låna en burk på hotellet och skicka iväg en kortis för Svallets webbsida. Svallet är vår övningstidning som skulle gå i tryck samma kväll. Sedan pratade jag en stund till med poliserna, tackade för mig och traskade ner igen från berget (lättare den här gången). Väl nere hörde Erik av sig och frågade hur det gick med artikeln. Jag svarade att jag måste hitta ett internet för att få iväg den. Dessförinnan var jag dessutom tvungen att göra något åt mina alarmerande låga blodsocker- och koffeinnivåer, på en kombinerad kinarestaurang och pizzeria (?) nere på stan. När detta var gjort begav jag mig till Sollefteås bibliotek, fick låna en dator och skrev artikeln som ett mail. Tyvärr fick inte bilderna komma med, för det fanns ingen kortläsare, berättade bibliotekarien Jonas.

På bussen tillbaka mot Härnösand satt jag med laptoppen i knäet och skrev på reportaget om Maitraiders, allt medan Johnny Cash brummmade i I-poden. En viss känsla av stress spred sig när vi närmade oss Doris Dahlins hemtrakter och bussen mot Sundsvall. Där hemma på redaktionen väntade nämligen redigering, reportageskrivande och deadline klockan 23. Så ringde Erik och berättade att reportaget fick gå i nästa tidning istället, vilket enbart kändes som en befrielse. Hem till Sundsvall och redigera med andra ord.

Så blev det. I J-husets datasal satt en glad och stressad redaktion och väntade på sin "länsreporter". Där väntade även två skrattande lärare som redan tagit del av bergsbestigningen i Sollefteå. Kvälllen fortsatte i ett alltmer uppstressat tempo alltsom elvaslaget närmade sig och jag redigerade ihop min sida med tilltagande svårigheter att fixera blicken. Vid tio i elva fick vi respit på en halvtimme på grund av tekniska problem och ta mig tusan om inte alla 28 sidorna satt spikade på väggen vid vid 23.30. När vi sedan klev ut i vinternatten kändes det som nyårsafton. Klockan 00.05, snö och kyla och ja...vi gjorde det!

Några öl på Daltons, ögon som påminde om vad som återstår av Aralsjön, kramar och hemgång till Nacksta. När jag sedan la huvudet på kudden hade jag varit vaken i 22 och en halv timme.

Men jag hade inte velat missa något. En bra artikel blev det, och en bra tidning.